eftersom jag helt vänt på dygnet har jag för tillfället inget bättre för mig än att läsa en forumtråd vid namn "det största misstag du gjort ute bland folk". fann denna historia som är det roligaste jag läst på länge! har skattat så mycket att tårarna sprutat, mina kinder är helt dyngsura! att jag med all min kraft försöket hålla tillbaka mina skrattanfall för att inte väcka familjen har bara gjort det värre. läs och se om ni har lika bra fantasi och inlevelsefömåga som mig:

jag gjorde ett riktigt klavertramp. det var iof bara 2 pers med. men ändå

Klockan är halv sex på morgonen. Ute på landet där jag bodde är det kolsvart vid den tiden vissa dagar och man ser knappt vart man sätter foten. Lite längre fram hör jag plötsligt att det smäller i en brevlåda.
''Vem är ute och kollar posten halv sex på morgonen?'' Tänker jag och fortsätter gå. Det smäller i en till brevlåda. ''Va? Kollar människan i andras brevlådor också?'' Det här verkar skumt så jag närmar mig en aning försiktigt och då ser jag en stor skugga som rör sig där framme.
''Helvete oxå det är en stor älg! Vad ska jag göra?'' Det är kolsvart liksom och jag har ganska bråttom till bussen. I brist på fantasi börjar jag stampa med fötterna i marken. Älgen rör sig inte ur fläcken. Jag börjar då stampa i marken samtidigt som jag klappar hårt med händerna. Det brukar skrämma bort dom, men älgen rör sig bara några meter upp på en intilliggande gräsmatta och stannar sen.
''Faan.'' Kvider jag för mig själv och stampar och klappar ännu mer, men ingen reaktion. ''Men,'' kom jag på ''om jag säger någonting så måste ju älgen fatta att jag är en människa och försvinna därifrån.''
Med denna briljanta ide i tankarna tar jag nu i det hårdaste jag kan när jag klappar och stampar och skriker.
-Stick ditt jävla äckel!
Nu fick jag en reaktion. Älgen fortsätter upp på gräsmattan, upp på altanen till det tillhörande huset och in genom altandörren. När ljuset nu lyser upp min paranoida tillgjorda älg, så ser jag att det inte alls är någon älg.
Det är en människa! och till råga på allt en jag känner. Jag trodde jag skulle dö och fortsatte sedan till bussen och hade sedan ångest hela dan hehe.

en kommentar angående historian lyder: HAHAHAHA! Det var sjukt roligt! Träffade människan efter?

svaret blev: näe inte på ett bra tag. han vet nog fortfarande inte om att det var jag.
när jag kom hem berättade jag för mamma och hon ville bara sjunka under jorden. jag tyckte att jag skulle gå och be om ursäkt och mamma blev bara helt gravallvarlig.
-Du säger INGENTING. Om han inte nämner detta så säger du inget. Du kan bara inte gå ner dit och säga. ''Ursäkta för imorse men jag trodde du var en älg.''

frågan jag ställer mig själv nu är om detta faktiskt var så kul som jag inbillat mig, eller om mina skrattanfall beror på att klockan är halv 4 på morgonen och jag börjar bli lite trött.