idag har jag vandrat i två timmar med flera uppförsbackar inkluderat. har även gått igenom en kohage, efter att precis ha fått berättat för mig hur många som dör av att bli ihjälstångade av tjurar varje år. har inte varit så rädd på länge. höll hela tiden koll på flyktställen (dvs träd eller stängsel att hoppa över) men tjurarna var inte så aggresiva som tur var. när jag väl gått igenom hagen med hjärtat i halsgropen kände jag mig otroligt löjlig. både morfar och pappa har sina histoier om när de var unga och blev jagade/red på tjurar for fun. den modigheten verkar inte ha överförts till mig. tur det kanske. är rätt glad ändå att jag fått lite mer vett i huvudet.